1969 köpte busschauffören Hector Prieto en LO 1112 tillsammans med några kollegor och började köra linje 6 i Buenos Aires. Det var inget konstigt med det, för på den tiden fanns det inga kommunala transportföretag i Buenos Aires. Därför gick chaufförerna ihop och inrättade tillsammans en busslinje med regelbunden trafik: kollektivbussarna (”Colectivos”) såg dagens ljus. De utgjorde ryggraden i lokaltrafiken eftersom de körde efter regelbundna tidtabeller som passagerarna kunde lita på.

De färgglada dekorationerna fungerade samtidigt som reklam. Detta var nödvändigt eftersom det på de mest lukrativa rutterna genom den argentinska huvudstaden kunde finnas flera bolag som konkurrerade med varandra. Varje ”Colectivo” använde iögonfallande motiv och populära symboler för att locka så många passagerare som möjligt. Ett utmärkande drag för kollektivbussarna var de många tursymbolerna som målades både på karossen och invändigt – spelkort, tärningar eller trolleriföremål. De gjorde bussen till en sorts lyckoamulett för både chauffören och passagerarna.

LO 1112 byggdes av ett lastbilschassi från Tyskland och en typiskt argentinsk busskaross på Mercedes-Benz-fabriken i Buenos Aires. Den grundades för drygt 70 år sedan och är företagets äldsta fabrik i utlandet. De allra flesta ”Colectivos” valde en buss från Mercedes-Benz – marknadsandelen låg på runt 90 procent i flera decennier.

På 1950-talet började man resa från städerna till populära semesterorter utomlands med Mercedes-Benz O 3500. Den markerade en nystart och en längtan efter det normala – det var den första bussen från Mercedes-Benz som byggdes efter krigets slut. Den var konstruerad med en klassisk lång huv på ett lastbilschassi. Den fanns som både linjebuss och turistbuss i olika varianter. Det fordon som finns på museet i Stuttgart är en lyx-turistbuss med glasparti längs taket, precis som den såg ut när den användes för turistresor till Italien på 1950-talet.

Det unika med den här modellen är det stora vikbara soltaket, som kom till användning på stadsrundturer och på resor genom spektakulära landskap. Den sexcylindriga motorn hade en slagvolym på hela 4 580 kubikcentimeter. Föraren fick dock klara sig med 90 hk, vilket krävde en förutseende körning. Men denna buss låg helt rätt i tiden: resa i stället för att rusa fram löd mottot. Dagens hektiska tempo känns långt borta.

En buss som berättar ett stycke idrottshistoria är den Mercedes-Benz O 302 som finns utställd på museet. När fotbolls-VM anordnades i Västtyskland 1974 tillhandahöll Mercedes-Benz 72 bussar för spelare och funktionärer, varav 16 lyxigt utrustade turistbussar av typen O 302 till de deltagande lagen. I den extravaganta utrustningen ingick bland annat ”Thermo King”-klimatanläggningen på taket, ett pentry och en toalett. På bussarna lackerades de olika landsnamnen i stora bokstäver tillsammans med respektive lands flagga. I bussen som tillhörde Tysklands fotbollslandslag hade alla platser skyltar med spelarnas namn.

När trafiken i städerna blev mer omfattande blev också linjebussarna allt viktigare. Kommunala transportföretag behövde allt fler fordon och behovet av en standardisering växte. O 305 var en del av den första generationen standardbussar, genom vilken bussmodellerna för linjetrafik började göras mer enhetliga från och med 1967. Även om det fordon som finns på museet i Stuttgart vid första anblick kan se oansenligt ut har det spelat en viktig roll för den framgång och den betydelse bussar har i dag.

Utställningsexemplaret bär spår av sitt yrkesverksamma liv. Blankslitna trappsteg vittnar om miljoner resenärer som varje dag klev på bussen för att åka till jobbet, åka hem eller hälsa på vänner. När man betraktar den plyschliknande originalklädseln är det svårt att inte börja fundera på vilka som har suttit på sätena. Bussen på museet användes av Stuttgarter Straßenbahnen AG (SSB) i 15 år, från 1980 till 1995. O 305 körde då över en miljon kilometer.