”Ruta de los Volcanes” är en kurvig och framför allt ytterst smal väg. Den slingrar sig en och en halv mil genom nationalparken Timanfaya på sydvästra Lanzarote, längs 25 vulkaner och utbrottens huvudkärna. Det smalaste stället mellan klipporna och lavatunnlarna uppgår till endast 2,60 meter, vilket är en utmaning, för bara bussar får köra genom eldbergens land.

Nationalparken Timanfaya, som betyder ”slående jord” eller ”eldbuk”, uppstod genom flera vulkanutbrott mellan 1730 och 1736 och ytterligare ett utbrott 1824. Mitt igenom eldbergen slingrar sig vulkanvägen förbi ett stort antal grottor, kratrar, lavamantlar och imponerande vulkanberg. Omkring 800 000 människor upplever varje år den spektakulära ”Ruta de los Volcanes” på en tur med Guaguas – så kallar öborna turistbussarna.

Angel Vazquez, vd på ”Centros Turísticos” (turistcentrum) (Centros de Arte, Cultura y Turismo de Lanzarote) (Centrum för konst, kultur och turism), ansvarar för transporttjänsten och övervakar att alla turistcentra på Lanzarote fungerar på vederbörligt sätt. Han är noga med att skydda miljön. Besöket i naturreservatet är mycket begränsat. ”Endast bussar är tillåtna på vulkanrutten. Ingen stiger ur, ingen trampar på den stelnade lavan och naturligtvis kastas ingenting ut i naturen”, betonar Vazquez.

”Centros Turísticos”, som tillhör Cabildo (öns regering), använder åtta nya Mercedes-Benz Intouro hybrid-bussar för ”Ruta de los Volcanes”, vilka har specialanpassats för denna vägsträcka. Bussarna, som är lackerade i brunorange, harmonierar färgmässigt perfekt med lavalandskapet. De har utformats för sträckor med hög genomströmning av passagerare.

”De sammanlagt tolv förarna hade omfattande medbestämmanderätt när de nya bussarna utformades”, enligt Vazquez. De viktigaste kriterierna är stora fönster, bagagehyllor som är lätta att rengöra samt rejäla säten utan armstöd och med tvåpunktsbälten. Även detta var viktigt: en extra hård växellåda, som är konstruerad för låga hastigheter och naturligtvis en motor med så låg förbrukning och så låga koldioxidutsläpp som möjligt. Moderna säkerhetssystem som sensorer för blockeringsavkänning och en tydligt synlig bild från backkameran underlättar manövreringen.

De genomgående höga temperaturerna som råder på Lanzarote gör att inget värmesystem behövs i bussen men i stället finns det en kraftfull klimatanläggning för passagerarna.

För personer med begränsad rörlighet finns två Intouro-bussar tillgängliga, som är utrustade med en plattformshiss och med en särskild yta för rullstolar i kupén.

Vulkanrutten för turistbussar invigdes 1971. Ännu har det aldrig inträffat någon en olycka – vilket låter förvånande med tanke på den smala och kurviga vägbanan.

Vår förare Carmelo Martin berättar för oss att uttagningsproven för arbetet som förare här är mycket svåra, både tekniskt och psykologiskt. Han har själv arbetat som busschaufför för ”Centros Turísticos” sedan mer än trettio år.

På vulkanvägen måste haverier så gott som uteslutas. Här finns inget utrymme att manövrera eller ens att vända – bara en smal asfaltsväg. Regelbundet underhåll av bussarna är därför av största vikt. Därför har de använt den oklanderliga servicen från OMNIplus i många år, förklarar Carmelo Martin.

Från klockan 10.00 och fram till eftermiddagen kör Intouro-bussarna nonstop från besökscentret i nationalparken. Det finns ingen fast rytm, utan resenärerna anländer och stiger ombord. När bussen är full kör vi iväg – femtiofem platser för upptäcktsresande och naturälskare som önskar njuta av fantastiska vyer.

Carmelo stannar Intouro-bussen bredvid en klippformation som är högre än alla andra och som de kallar ”Manto de la Virgen” (jungfrumanteln). Han berättar för oss att det är en vulkankägla, som är ungefär 40 meter djup.

Vi åker vidare och passerar vårt andra stopp, Lavahavet. Carmelo förklarar att det finns två slags lava: Aa och Pahoehoe. Aa-lavan har vassa kanter och kan inte beträdas utan kraftiga skodon. När den stelnar bildar Pahoehoe-lavan en förhållandevis slät yta, vilken är mjukare och på vilken det går bra att promenera.

Vi följer den smala vägen tills vi når en lavakanal som även kallas ”Brandravinen” (Macizo del Fuego). Gigantiska lavaväggar reser sig över bussen på båda sidor om vägen, och det är svårt att tro att Intouro-bussen ska kunna komma igenom här

Vi fortsätter vår resa till den så kallade ”Stillhetens dal” (Valle de la Tranquilidad). Den vulkaniska askan, som täcker allting, ger oss en liten andningspaus eftersom den mindre kluvna jorden är lättare att beskåda för ögat.

Nu går det brant uppför till kratern Timanfaya, som är parkens högsta punkt på 520 meter över havsytan. Vid detta stopp klistrar resenärerna nästan fast ansiktena på fönstren och föreställer sig den eldboll som skjutits ut ur kratern för ungefär fyra hundra år sedan.