Den högalpina vägen Silvretta är en av Alpernas mest spektakulära väg. Även för bergsproffsen i bussföretaget mbs Bus GmbH och Paznauntaler, som kör denna sträcka flera gånger dagligen, innebär de 34 hårnålskurvorna på den 22,3 kilometer långa vägen en enorm utmaning varje gång.

Den tionde kurvan är svårast för bussar. De övriga 24 hårnålskurvorna är också smala men ingen är så brant som tian. Martin Schlepp vet vad han talar om. Den 55-åriga trafikplaneraren på trafikbolaget mbs Bus GmbH från Schruns i Österrike var själv bussförare under många år och kan den högalpina vägen Silvretta som sin egen bakficka. Vi följer med honom på linje 85 i en Mercedes-Benz Citaro U, upp till Silvrettasjön.

”Det lömska med svängarna på denna speciella väg är egentligen inte att de är smala, utan snarare att de lutar kraftigt mot mitten”, säger Schlepp. För bussar med lågt golv eller långt överhäng innebär det att de kan fastna på skenorna till det främre eller bakre överhänget –och så kommer de inte vidare.

”För inte så länge sedan kom en turistbuss körande nedför och blev stående i tionde kurvan. Både bak och fram hade den fastnat. Hjulen hängde i luften, det gick inte att göra något”, berättar Schlepp. Räddningstjänsten fick lyfta bussen och föra in balkar under så att den kom loss. Att detta inte är någon rövarhistoria vittnar de centimeterdjupa spåren om som åtskilliga busskenor har slitit upp i asfalten i alla kurvor. Till alla bussförare som ännu inte kört på Silvrettavägen vill Martin Schlepp säga: ”Du måste köra så långt ut du kan i varje kurva, utnyttja varje millimeter, annars fastnar du.” Samtidigt som han säger detta styr han sin Mercedes-Benz Citaro Ü suveränt genom nästa kurva. Här hade inte ens en hand fått plats mellan stötfångaren och stenmuren.

För varje kurva som bussen slingrar sig uppåt uppenbarar sig allt fler häpnadsväckande utsikter över dalen. Långt under oss skymtar vi orten Partenen med sin vägtull som vi passerade för knappt tio minuter sedan. Vid kurva 22 och 23 vill man som passagerare helst be föraren att stanna för att få njuta av bilden av den branta vägen under oss som nu liknar ett tätt slingrande band. Men körplanen måste hållas. Arton minuter tar det att köra från vägtullen upp till Bielerhöhe och Silvrettasjön.

Silverettasjön ligger på gränsen mellan de österrikiska regionerna Vorarlberg och Tyrolen, och den är huvudskälet till varför denna högalpina väg finns idag. Silverettasjön är en damm som gör det möjligt att utvinna ström när extra behov uppstår, oberoende av väder och årstid. Bolaget Illwerke började anlägga dammen redan 1938, men det var först 1947 som boskapsvägarna i tyrolska Paznauntal blev tillräckligt breda för att köra byggfordon på. Förbindelsen till det västligt belägna Partenen lät också vänta på sig. Först 1951 arbetade enorma grävmaskiner sig nedåt meter för meter i den branta terrängen och skapade den imponerande sträckan med sina stora skopor. Tre år senare, den 23 juni 1954, invigdes den sammanhängande vägen från Partenen till Galtür. Ännu idag är Silvrettavägen en avgiftsbelagd privatväg som ägs av Illwerke. Den är endast öppen under sommarhalvåret från maj till slutet av oktober, lite beroende på väderleken.

Väl framme vid sträckans högsta punkt i bergspasset Bielerhöhe har man även kommit fram till Silvrettasjön. Här måste alla stiga ut. Än har vi inte tagit alla kurvor, vi har knappt hälften av den 22,3 kilometer långa sträckan framför oss, men för Martin Schlepp och hans Citaro Ü är det här vändhållplatsen. Hans linje går bara till den tyrolska gränsen som går längs Silvrettasjöns strandkant. Den som vill resa vidare mot Galtür och Ischgl måste byta här, men behöver inte byta standard för det. Även bussen från det tyrolska bussföretaget Paznauntaler, som tar över linjen här, är en Mercedes-Benz Citaro Ü.

Stefan Siegele är brorson till firmagrundaren och ägaren Wilhelm Siegele. Han hälsar oss välkomna och tar oss med på en riktigt avspänd andra halva av resan som går genom den mjukt böljande dalen Vermuntbach. Kort efter att vi har lämnat Bielerhöhe verkar det som om sträckan på den tyrolska sidan ska bli lika kurvig och spektakulär nedför som Vorarlberg var på vägen upp. Men efter fyra kurvor tar det slut. Här öppnar sig dalen och vi kan blicka ut över en lång väg som ringlar sig som ett snöre mot nordost. Mjukt glider Citaron ner i dalen, längs ängar och små sjöar, förbi kor med klingande klockor och betande hästar.

Stefan Siegele är glad över att det inte är fullt så många branta partier och skarpa kurvor på ”hans” sida av Silvrettavägen. Den 28-åriga efterträdaren i företaget är alltid med och hjälper till i verkstaden om tiden tillåter, så han vet vad det innebär att dagligen köra på de mest krävande sträckorna. ”Bergspass som den högalpina vägen Silvretta sliter på utrustningen” kan han intyga. Allt från högre slitage på däcken till att chassi, drivsystem och bromsar alltid måste prestera på max i dessa bergsregioner. Att det skulle ske fler olycksskador på bergsturerna kan varken Siegele eller hans kollegor på mbs Bus GmbH märka av. ”Bra förare”, förklarar han det kort men träffande och räknar även in sig själv med en ögonblinkning.

Det går att själv bevittna hur duktigt förarna från mbs Bus GmbH och Paznauntaler hanterar utmaningarna på den vackra alpsträckan. Under sommarhalvåret kan man välja antingen linje 85 från Schruns eller linje 260 från Landeck mot Bielerhöhe. Spektakulär utsikt ingår.