Sedan december rullar nya eCitaro i Hamburgs stadstrafik. Förare och passagerare får nya insikter. På resa med 1871:an.

På linje 24 provar Joachim Will nya stadsbussar för Hamburger Hochbahn AG. ”Den här sträckan har utmärkta förutsättningar för de första provturerna. Många passagerare, mycket trafik, korta intervaller och en sträcka på 30 kilometer”, beskriver han villkoren. För varje busstyp kör Hochbahns testförare tre hela skift. Efter det finns det inga obesvarade frågor. I slutet av november förra året fick Hamburgs invånare sina första eCitaro. Strax därefter körde Joachim Will sina första turer. När inte Will testar bussar sätter han ihop bruksanvisningar för sina kollegor och håller i utbildningar. Han hör till de oumbärliga mångsysslarna. Men framför allt kör han gärna buss. För Hochbahn har han arbetat i 33 år nu.

Nu i februari kör Will eCitaro nummer 1871 i reguljär stadstrafik på linje 174. Få upp farten, ta bort foten från gaspedalen, sedan rullar bussen. Motorn surrar tyst borta vid bakaxeln. Det ljud som hörs mest ombord är luftkonditioneringen som värmer upp passagerarutrymmet en kort stund före resan, sedan råder det tystnad. Vid hållplatsen Fuhlsbüttel stiger ett dussintal passagerare på. Alla håller duktigt fram sina biljetter. 1871:an har tre ingångar med skjutdörrar i mitten, stort ståområde och 25 sittplatser, vilket gör bussen lämplig för ett snabbt passagerarflöde. Dubbelskärmen uppe i taket visar nästa hållplats på höger sida, medan vänsterskärmen visar en film om eldrift.

Smidigt glider bussen iväg från hållplatsen ut i gatan. ”Den linjära fartökningen och inbromsningen är behaglig för förare och passagerare”, förklarar Joachim Will. Det sparar tid, för i den stabila eCitaro går passagerarna tidigare mot utgångarna. I längden ger det en märkbar tidsvinst. Will gillar chassit: ”Trots att bussen har batterierna på taket så svajar den inte, utvecklarna har gjort ett bra jobb där.”

Ibland blir gatorna smalare och innehåller fler svängar. Inga problem, för Will kan ungefär trettio bussturer utantill. Vid hållplatsen Tegelsbarg vänder linje 174. Före och efter tvingas bussen åka slalom mellan trädplanteringar, vilket är en paradgren för eCitaro. ”De har byggt ett fantastiskt chassi”, säger föraren entusiastiskt. Även passagerarna gillar det: ”Bussen är så tyst att man får en känsla av att flyga”, säger en äldre kvinna. När hon får veta att det är en elbuss hon sitter i: ”Då gör man även miljön en tjänst när man köper en biljett.”

Vid hållplatsen Wesselstraat kliver några ungdomar på. Joachim Will om vardagen i en tyst eCitaro: ”När en telefon ringer hörs det i hela bussen.” Ingen dieselmotor brummar. Samtalen är dämpade: ”De viskar bara.” En annan passagerare är inne på samma sak: ”Baktill känner man inga vibrationer och allt går lugnt.” Vid hållplatsen Müssenredder viftar en kvinna med barnvagn med sitt åkkort när bussen närmar sig. Joachim Will vinkar snällt tillbaka och låter henne stiga på i mitten. Efter stoppet Alte Landstrasse kommer en liten nedförsbacke där det bara är att rulla. Utan foten på gaspedalen glider eCitaro hundratals meter och känns helt tyngdlös. Sträckan går förbi ett grönt trafikljus vid närmsta korsning till nästa hållplats.

Strax därefter slutar provrundan vid hållplatsen Poppenbüttel. En knutpunkt för byten, med ett futuristiskt tak. En riktig pärla, precis som eCitaro. Joachim Will hälsar på förarkollegor som tar rast i solskenet. ”Alla vill köra eCitaro”, säger bussföraren och ler. ”Den bästa platsen i en buss är fortfarande längst fram till vänster. Sedan bär det iväg igen.

På bussdepån ansluter Joachim Will bussen till en snabbladdningsstation. Batterierna får sig en kyss på 150 kW. På displayen i instrumentbrädan ser man hur strömnivån stiger snabbt i batterierna. ”Den ska ut idag igen”, berättar Joachim Will. För eCitaro nummer 1871 är inte arbetsdagen slut än.